Hoppa till innehållet

PC Engine

Från Wikipedia
TurboGrafx-16 / PC Engine

Grundinformation
TillverkareNEC Corporation
TypStationär konsol
Generationfjärde generationens konsoler
LanseringJapan 30 oktober 1987
USA 29 augusti 1989

Frankrike 22 november 1989[1]

Europeiska unionen 1990 (UK, Spanien)
Hårdvara
MediaHuCard minneskort
Övrigt
EfterträdarePC-FX / PC Engine SuperGrafx

PC Engine (japanska: PCエンジン?, PC Enjin), i USA kallad TurboGrafx-16, är en spelkonsol utvecklad av Hudson Soft och tillverkad av NEC Corporation. Den släpptes först i Japan 1987 och senare i USA 1989. En officiell PAL-anpassad version av den amerikanska TurboGrafx-16 släpptes i en begränsad upplaga i Europa 1990 under namnet TurboGrafx (utan tillägget ”16”). Dessa modeller såldes främst i Storbritannien och Spanien, men även i bland annat Portugal och Nederländerna.

Konsolen var den första i den så kallade fjärde generationen av spelkonsoler. Den lanserades i Japan för att konkurrera med Nintendos Family Computer, men dess senare lansering i Nordamerika gjorde att den där istället fick konkurrera med den mer avancerade Mega Drive och senare SNES.

PC Engine/TurboGrafx-16 använder en 8-bitars processor kombinerad med dubbla 16-bitars grafikprocessorer, vilket gjorde det möjligt att visa upp till 482 färger samtidigt från en palett på 512. Trots att den marknadsfördes som en ”16-bitars” konsol anses detta ha varit något missvisande eftersom processorn i sig var 8-bitars. Konsolen är även känd för sitt mycket kompakta format, och PC Engine är fortfarande den minsta stationära spelkonsolen som har producerats i större kommersiell skala.[2][3]

Spel till PC Engine släpptes ursprungligen på så kallade HuCard-kassetter. Senare utökades systemet med stöd för andra format via olika tillbehör och konsolvarianter, såsom PC Engine CD-ROM² (i USA kallad TurboGrafx-CD) för spel på CD-ROM, samt SuperGrafx, en förbättrad men begränsat stödd konsolversion. Dessutom fanns stöd för LD-ROM² via systemet LaserActive, utvecklat av Pioneer. Det fanns dock ingen konfiguration som kunde spela alla dessa format samtidigt, vilket ledde till viss förvirring och fragmentering på marknaden.

Konsolen blev en stor kommersiell framgång i Japan och fick stark uppbackning från tredjepartsutvecklare. Den kom tidigt att bli en av de främsta konkurrenterna till Super Famicom där. I Nordamerika gick det däremot betydligt sämre, delvis på grund av svag marknadsföring, ett mindre spelutbud och den försenade lanseringen.[4] Planer på en officiell bred lansering i Europa avbröts till följd av konsolens resultat i USA, även om den som nämnt nådde butiker i liten skala via vissa lokala distributörer.[5]

Över 17 olika modeller och varianter av systemet släpptes, inklusive bärbara versioner och konsoler med inbyggda CD-enheter. Produktion av PC Engine-familjens sista modell upphörde 1994. Konsolen efterträddes sedan av PC-FX, som endast släpptes i Japan och blev en kommersiell besvikelse.[6]

Historia

[redigera | redigera wikitext]

PC Engine skapades som ett samarbete mellan Hudson Soft, som utvecklade tv-spelsmjukvara, och NEC, ett företag som dominerade den japanska persondatormarknaden med sina plattformar PC-88 och PC-98. NEC saknade den avgörande erfarenheten inom tv-spelsbranschen och vände sig till ett flertal spelstudior för stöd. Av en ren tillfällighet sammanföll NEC:s intresse av att gå in på den lukrativa spelmarknaden med Hudsons misslyckade försök att sälja då avancerade grafikkretsdesigner till Nintendo; i juli 1985 kontaktade Hudson Soft Nintendo och pitchade en ny add-on till Famicom som spelade spel via deras patenterade Bee Cards, som de hade experimenterat med på MSX-datorn.[7][8] Nintendo gillade konceptet, eftersom det kunde lagra kompletta spel och skriva över befintliga. På grund av teknikens kostnad, och det faktum att de skulle behöva betala royalty för varje sålt kort, valde Nintendo dock till slut att avstå från Hudson Softs förslag. Detta ledde så småningom till partnerskapet mellan Hudson Soft och NEC.[9] De båda företagen slog sig sedan framgångsrikt ihop för att utveckla PC Engine.[3]

Systemet gjorde debut på den japanska marknaden den 30 oktober 1987 och blev en enorm framgång. PC Engine hade en elegant, ”iögonfallande” design och var mycket liten jämfört med sina rivaler.[4] PC Engine sålde 500 000 enheter under sin första vecka på marknaden.[10]

CD-ROM-expansionen var en stor framgång för CD-ROM-formatet och sålde 60 000 enheter under de fem första månaderna efter lanseringen i Japan.[11] År 1989 hade NEC sålt över 1,2 miljoner konsoler och mer än 80 000 CD-ROM-enheter i Japan.[12]

År 1988 beslutade NEC att expandera till den amerikanska marknaden och gav sina amerikanska verksamheter i uppdrag att anpassa systemet för en ny publik. Chefen för NEC Technologies, Keith Schaefer, satte ihop ett team för att testa systemet. De upptäckte att namnet ”PC Engine” inte väckte någon större entusiasm och ansåg dessutom att den lilla storleken inte passade amerikanska konsumenter, som generellt föredrog en större och mer ”futuristisk” design. De bestämde sig för namnet ”TurboGrafx-16”, ett namn som skulle representera dess grafiska hastighet och styrka samt dess 16-bitars GPU. Hårdvaran redesignerades också helt i ett stort, svart skal. Denna utdragna omdesign och NEC:s tvivel kring systemets livskraft i USA försenade TurboGrafx-16:s debut.[4]

TurboGrafx-16 (marknadsfört som ”TurboGrafx-16 Entertainment SuperSystem” på förpackning och i marknadsföring) släpptes slutligen i testmarknaderna New York City och Los Angeles i slutet av augusti 1989. Detta skedde dock två veckor efter att Sega of America släppt Sega Genesis med en 16-bitars CPU i sina testmarknader. Till skillnad från NEC slösade Sega ingen tid på att designa om den ursprungliga japanska Mega Drive, utan gjorde bara små estetiska ändringar.[4][13]

Genesis överskuggade snabbt TurboGrafx-16 efter debuten i USA. NEC:s beslut att paketera med Keith Courage in Alpha Zones, ett Hudson-spel okänt för västerländska spelare, blev kostsamt eftersom Sega inkluderade en portning av den populära arkadtiteln Altered Beast med Genesis. NEC:s amerikanska verksamhet i Chicago var också överentusiastisk över potentialen och producerade snabbt 750 000 enheter, långt över den faktiska efterfrågan. Detta var mycket lönsamt för Hudson Soft eftersom NEC betalade royalty till Hudson för varje producerad konsol, oavsett om den såldes eller inte. År 1990 stod det klart att systemet gick mycket dåligt och att NEC inte kunde konkurrera med Nintendo och Segas marknadsföring..[4]

I slutet av 1989 annonserade NEC planer på en arkadversion (myntspel) av TurboGrafx-16. Planerna lades dock ned i början av 1990.[14]

I Europa är konsolen känd under sitt ursprungliga japanska namn PC Engine, snarare än det amerikanska namnet TurboGrafx-16. [15]PC Engine-importer från Japan drog till sig en kultföljare, med ett antal oauktoriserade importenheter och NTSC-till-PAL-adaptrar tillgängliga i Storbritannien under slutet av 1980-talet. År 1989 tillverkade ett brittiskt företag, Mention, en anpassad PAL-version kallad PC Engine Plus. Systemet stöddes dock inte officiellt av NEC.[16][17] Från november 1989 till 1993 importerades PC Engine-konsoler samt vissa tillbehör från Japan av den franska importören Sodipeng (Société de Distribution de la PC Engine), ett dotterbolag till Guillemot International. Detta skedde efter betydande entusiasm i fransk press. PC Engine fanns i stor utsträckning i Frankrike och Benelux via större återförsäljare. Den levererades med franskspråkiga instruktioner och även en AV-kabel för kompatibilitet med SECAM-tv-apparater.

TurboGrafx-16/PC Engine var den första tv-spelskonsolen som, med en valfri tilläggsmodul, kunde spela CD-ROM-spel.

Efter att ha sett TurboGrafx-16 snubbla i USA beslutade NEC att ställa in sina europeiska lanseringar. Enheter för de europeiska marknaderna var redan producerade, i praktiken amerikanska modeller modifierade för PAL-tv. NEC sålde lagret till distributörer; i Storbritannien släppte Telegames konsolen 1990 i ytterst begränsad mängd.[4][6] TurboGrafx-16/PC Engine var den första spelkonsolen som kunde spela CD-ROM-spel via en valfri add-on.

I mars 1991 uppgav NEC att man sålt 750 000 TurboGrafx-16-konsoler i USA och 500 000 CD-ROM-enheter världen över.[18]

För att försöka relansera systemet i Nordamerika överförde NEC och Hudson Soft i mitten av 1992 hanteringen av systemet i Nordamerika till ett nytt samriskbolag kallat Turbo Technologies och släppte TurboDuo, en allt-i-ett-enhet med inbyggd CD-ROM-enhet. Den nordamerikanska konsolmarknaden dominerades dock fortsatt av Genesis och Super NES (släppt i Nordamerika i augusti 1991). I maj 1994 meddelade Turbo Technologies att man upphörde med stödet för Duo, även om reparationer för befintliga enheter och fortlöpande mjukvarusläpp via oberoende företag i USA och Kanada skulle fortsätta.[19]

I Japan hade NEC sålt totalt 5,84 miljoner PC Engine-enheter per 1995[20][21], varav CD-ROM²-enheter och Duo tillsammans stod för 1,92 miljoner per mars 1996.[22] Detta summerar till över 6,59 miljoner sålda PC Engine/TurboGrafx-16 i Japan och USA per 1995. Den sista licensierade utgåvan för PC Engine var Dead of the Brain Part 1 & 2 den 3 juni 1999, på Super CD-ROM²-formatet.

Tillägg

[redigera | redigera wikitext]

TurboGrafx-CD/CD-ROM²

[redigera | redigera wikitext]
PC Engine CoreGrafx med CD-ROM² och gränssnittsenhet.

PC Engine CoreGrafx med CD-ROM² och interface-enhet

CD-ROM² är en add-on för PC Engine som släpptes i Japan den 4 december 1988. Tillägget gör att konsolens grundmodeller kan spela PC Engine-spel i CD-ROM-format utöver vanliga HuCards. Detta gjorde PC Engine till den första spelkonsolen som använde CD-ROM som lagringsmedium. Tillägget bestod av två delar – själva CD-spelaren och interface-enheten, som kopplar CD-spelaren till konsolen och ger gemensam strömförsörjning och utgång för båda.[23][24] Den släpptes senare som TurboGrafx-CD i USA i november 1989, med en omarbetad interface-enhet för att passa TurboGrafx-16-konsolens annorlunda form.[25] TurboGrafx-CD hade ett introduktionspris på 399,99 USD och inkluderade inga bundlade spel.[26] Street Fighter och Monster Lair var lanseringstitlar; Ys Book I & II följde snart.[27]

Super CD-ROM²

[redigera | redigera wikitext]
Super CD-ROM² ansluten till en CoreGrafx II.

Super CD-ROM² ansluten till en CoreGrafx II

År 1991 introducerade NEC en uppgraderad version av CD-ROM²-systemet, kallad Super CD-ROM², som uppdaterade BIOS till version 3.0 och ökade buffert-RAM från 64 KB till 256 KB. Uppgraderingen släpptes i flera former: först PC Engine Duo den 21 september – en ny konsolmodell med CD-ROM-enhet och uppgraderat BIOS/RAM inbyggt. Därefter Super System Card den 26 oktober – en uppgradering till befintlig CD-ROM²-add-on som ersatte originalets System Card. PC Engine-ägare som inte redan hade den ursprungliga CD-ROM²-add-onen kunde istället välja Super-CD-ROM²-enheten, en uppdaterad version släppt den 13 december, som kombinerade CD-ROM-enhet, interface-enhet och Super System Card i en enhet.

Arcade Card

[redigera | redigera wikitext]

Den 12 mars 1994 introducerade NEC en tredje uppgradering kallad Arcade Card (アーケードカード, Ākēdo Kādo), som ökade Super CD-ROM²-systemets inbyggda RAM till 2 MB. Uppgraderingen släpptes i två modeller: Arcade Card Duo, avsedd för PC Engine-konsoler redan utrustade med Super CD-ROM², och Arcade Card Pro, en modell för originalets CD-ROM²-system som kombinerade funktionerna hos Super System Card och Arcade Card Duo. De första spelen för detta tillägg var portningar av Neo-Geo-fightingspelen Fatal Fury 2 och Art of Fighting. Portningar av World Heroes 2 och Fatal Fury Special släpptes senare, tillsammans med flera originalspel under standarden Arcade CD-ROM². Vid det här laget var stödet för både TurboGrafx-16 och Turbo Duo redan på upphällningen i Nordamerika; därför producerades ingen nordamerikansk version av Arcade Card, även om ett japanskt Arcade Card fortfarande kan användas på en nordamerikansk konsol via en HuCard-adapter.

Varianter

[redigera | redigera wikitext]

Många variationer och relaterade produkter av PC Engine släpptes.

CoreGrafx

[redigera | redigera wikitext]
CoreGrafx och CoreGrafx II.

CoreGrafx & CoreGrafx II

PC Engine CoreGrafx är en uppdaterad modell av PC Engine, släppt i Japan den 8 december 1989. Den har samma formfaktor som originalet, men byter färgschemat från vitt/rött till svart/blått och ersätter originalets RF-utgång med komposit-video (AV-port). Den använde också en reviderad CPU, HuC6280A, som sägs ha rättat till mindre ljudproblem. En omfärgad version, PC Engine CoreGrafx II, släpptes den 21 juni 1991. Förutom färgsättningen (ljusgrå och orange) är den nästan identisk med CoreGrafx, förutom att CPU:n byttes tillbaka till originalets HuC6280.

SuperGrafx

[redigera | redigera wikitext]

PC Engine SuperGrafx, släppt samma dag som CoreGrafx i Japan, är en förbättrad variant av hårdvaran med uppdaterade specifikationer. Modellen har en andra HuC6270A (VDC), en HuC6202 (VDP) som kombinerar utdata från de två VDC:erna, fyra gånger så mycket RAM, dubbelt så mycket videominne och ett andra scrollande lager/plan. Den använder också den reviderade HuC6280A-CPU:n, men ljud och färgpalett uppgraderades inte, vilket gjorde det höga priset till en stor nackdel. Endast fem exklusiva SuperGrafx-spel och två hybridspel ( Darius Plus och Darius Alpha släpptes som vanliga HuCards som drog nytta av extra videohårdvara om de spelades på en SuperGrafx) kom ut, och systemet lades snabbt ned. SuperGrafx har samma expansionsport som tidigare PC Engine-konsoler men kräver en adapter för att använda originalets CD-ROM²-add-on, på grund av konsolens stora storlek.

Shuttle

[redigera | redigera wikitext]
PC Engine Shuttle

PC Engine Shuttle

PC Engine Shuttle släpptes i Japan den 22 november 1989 som en billigare modell av konsolen för ¥18 800. Den riktade sig främst till yngre spelare med sin rymdskeppsliknande design och levererades med en TurboPad II-handkontroll, som har en annan form än de andra standard-TurboPad-kontrollerna. Det lägre priset möjliggjordes genom att expansionsporten på baksidan togs bort, vilket gjorde den till den första modellen som inte var kompatibel med CD-ROM²-add-onen. Den har dock ett fack för en minnesbackup-enhet, som krävs för vissa spel. RF-utgången från originalet ersattes också med en A/V-port på Shuttle.

PC Engine Shuttle distribuerades även i Sydkorea. Den släpptes 1990 av Daewoo Electronics.

TurboExpress

[redigera | redigera wikitext]
TurboExpress

TurboExpress

TurboExpress, känd som PC Engine GT i Japan, är en bärbar version av konsolen som släpptes i december 1990. Den kan spela HuCard-spel på en 2,6-tums (66 mm) bakgrundsbelyst färg-LCD (aktiv matris), den mest avancerade på marknaden för en bärbar spelkonsol vid den tiden. Skärmen bidrog dock till det höga priset och den korta batteritiden, vilket skadade försäljningen. Den har också en tv-tuner-adapter samt en tvåspelar-länkkabel.

LT

[redigera | redigera wikitext]

PC Engine LT är en modell i ”laptop-form” som släpptes den 13 december 1991 i Japan för ¥99 800. LT kräver ingen tv-skärm (och saknar AV-utgång) eftersom den har inbyggd uppfällbar skärm och högtalare, precis som en bärbar dator, men till skillnad från GT drivs LT via nätadapter. Det höga priset innebar att få enheter producerades jämfört med andra modeller. LT har full expansionsportskapacitet, så CD-ROM²-enheten är kompatibel med LT på samma sätt som med originalet och CoreGrafx. LT kräver dock en adapter för att använda den förbättrade Super CD-ROM²-enheten.

Duo

[redigera | redigera wikitext]
NEC/Turbo Technologies släppte senare TurboDuo, som kombinerade TurboGrafx-CD (med det nya Super System Card inbyggt) och TurboGrafx-16 i en enda enhet.

Se även: TurboDuo

NEC Home Electronics släppte PC Engine Duo i Japan den 21 september 1991, som kombinerade PC Engine och Super CD-ROM² i en och samma konsol. Systemet kan spela HuCards, ljud-CD, CD+G, standard-CD-ROM²-spel och Super CD-ROM²-spel. Den nordamerikanska versionen, TurboDuo, lanserades i oktober 1992.

PC Engine Duo RX

Två uppdaterade varianter släpptes i Japan: PC Engine Duo-R den 25 mars 1993 och PC Engine Duo-RX den 25 juni 1994. Förändringarna var mestadels kosmetiska, men RX inkluderade en ny sexknappars handkontroll.

Tredjepartsmodeller

[redigera | redigera wikitext]
PC Engine Duo RX

PC-KD863G är en CRT-monitor med inbyggd PC Engine-konsol, släppt den 27 september 1988 i Japan för ¥138 000. I linje med NEC-datorernas namnschema designades PC-KD863G för att eliminera behovet av att köpa separat tv och konsol. Den gav ut RGB-signal, vilket gav klarare bild jämfört med konsolen som fortfarande var begränsad till RF och komposit. Den saknar dock BUS-expansionsport, vilket gjorde den inkompatibel med CD-ROM²-systemet och minnesbackup-tillbehör.

X1-Twin var den första licensierade PC Engine-kompatibla hårdvaran tillverkad av ett tredjepartsföretag, släppt av Sharp i april 1989 för ¥99 800.[28] Det är ett hybridsystem som kan köra PC Engine-spel och X1-datorprogram.

Pioneer Corporations LaserActive stöder en add-on-modul som möjliggör användning av PC Engine-spel (HuCard, CD-ROM² och Super CD-ROM²) samt nya ”LD-ROM²”-titlar som bara fungerar på denna enhet. NEC släppte även en egen LaserActive-enhet (NEC PCE-LD1) och PC Engine-modul på OEM-licens.[29] Totalt producerades elva LD-ROM²-titlar, varav endast tre släpptes i Nordamerika.

Andra utländska marknader

[redigera | redigera wikitext]

Utanför Nordamerika och Japan släpptes TurboGrafx-16 i Sydkorea av tredjepartsföretaget Haitai under namnet Vistar 16. Den baserades på den amerikanska versionen men med en ny, kurvad design. Daewoo Electronics distribuerade även PC Engine Shuttle på den sydkoreanska marknaden.[30]

Tekniska specifikationer

[redigera | redigera wikitext]
Vy ovanifrån av moderkortet till TurboGrafx-16.

Top-down-vy av moderkortet för TurboGrafx-16

TurboGrafx-16 använder Hudson Soft HuC6280 – en 8-bitars CPU på 7,16 MHz parat med två 16-bitars grafikprocessorer, en HuC6270 (video display controller) och en HuC6260 (video color encoder).[31] Den inkluderar 8 KB RAM, 64 KB videominne och kan visa 482 färger samtidigt från en palett på 512 färger. Ljudhårdvaran, inbyggd i CPU:n, inkluderar en programmerbar ljudgenerator på 3,58 MHz och stereo-PCM på 5–10 bitar.

TurboGrafx-16-spel använder ROM-kassettformatet HuCard - tunna, kreditkortsstora kort som sticks in i frontsloten. PC Engine-HuCards har 38 kontaktpinnar. TurboGrafx-16-HuCards (även kallade ”TurboChips”) inverterar åtta av dessa pinnar som en regionspärr. Strömbrytaren fungerar också som lås som hindrar HuCards från att tas ut när systemet är påslaget. Den europeiska utgåvan av TurboGrafx-16 hade inga egna PAL-formaterade HuCards på grund av den begränsade lanseringen; systemet stödde i stället standard-HuCards och gav ut en PAL 50 Hz-videosignal.[4]

Tillbehör

[redigera | redigera wikitext]
TurboGrafx-16 TurboPad.

TurboGrafx-16 TurboPad

I Japan såldes PC Engine ursprungligen med en standardhandkontroll som helt enkelt kallades Pad. Den har en rektangulär form med styrkors, två knappar märkta ”I” och ”II” samt två gummiknappar ”Select” och ”Run”, motsvarande antalet knappar på Famicoms primära handkontroll (liksom en standard-NES-kontroll). En annan handkontroll, TurboPad, lanserades också separat och lade till två ”Turbo”-switchar för knapparna I och II med tre hastighetslägen. Switcharna gör att en enda knapptryckning kan registrera flera input (t.ex. autofire i shoot’em-ups). TurboPad blev standard med TurboGrafx-16 i Nordamerika och i senare PC Engine-modeller i Japan från och med PC Engine CoreGrafx, vilket omedelbart fasade ut den ursprungliga Paden.

Alla PC Engine- och TurboGrafx-16-konsoler har bara en handkontrollsport; för att använda flera kontroller och spela multiplayer krävdes en separat enhet, känd som MultiTap i Japan och TurboTap i Nordamerika, som tillät upp till fem handkontroller. Cordless Multitap fanns också exklusivt i Japan, såld som set med en trådlös Cordless Pad; extra trådlösa kontroller såldes separat.

På grund av olika diameter på handkontrollsportarna är PC Engine-kontroller och tillbehör inte kompatibla med TurboGrafx-16-konsoler och vice versa. TurboDuo återgick till att använda samma port som PC Engine, vilket ledde till nya TurboDuo-märkta versioner av TurboPad och TurboTap – DuoPad respektive DuoTap. En officiell TurboGrafx-16/Duo-adapter producerades också, en förlängningskabel som gjorde det möjligt att ansluta vilken TurboGrafx-16-kontroller eller-tillbehör som helst till TurboDuo (och som bieffekt till vilken PC Engine-konsol som helst).

Virtual Cushion, släppt 1992, gör att spelare kan känna effekten av fiendeattacker via ljudvibrationer.[32][33][34]

Många tillbehör producerades för både TurboGrafx-16 och PC Engine. TurboStick är en bordjoystick designad för att efterlikna arkadernas standardlayout. Andra liknande joysticks gjordes av tredjepart, såsom Python 4 från QuickShot och Stick Engine från ASCII Corporation. TurboBooster fästes på baksidan av systemet och gav kompositvideo och stereoljud. Hudson släppte Ten no Koe 2 i Japan, vilket gav möjlighet att spara i kompatibla HuCard-titlar. År 1991 släppte NEC Avenue Avenue Pad 3, som lade till en tredje knapp märkt ”III” som via en switch kunde fungera som antingen Select eller Run, då många spel börjat använda någon av dessa för in-game-kommandon. Avenue Pad 6 släpptes 1993 i samband med PC Engine-portningen av Street Fighter II: Champion Edition och lade till fyra knappar ”III” till ”VI”; till skillnad från treknappars-paden duplicerade dessa inte befintliga knappar utan lade till ny funktionalitet i kompatibla titlar. En annan sexknappars-kontroll, Arcade Pad 6, släpptes av NEC Home Electronics 1994 och ersatte TurboPad som bundlad kontroll till PC Engine Duo-RX (konsolens sista modell).

Spelbibliotek

[redigera | redigera wikitext]

Se även: Lista över TurboGrafx-16-spel

Totalt 678 kommersiella spel släpptes för TurboGrafx-16. I Nordamerika hade systemet Keith Courage in Alpha Zones som pack-in, en konvertering av PC Engine-titeln Mashin Eiyuuden Wataru. PC Engine fick starkt tredjepartsstöd i Japan, medan TurboGrafx-16 hade svårt att få andra utvecklares uppmärksamhet. Hudson tog över många av sina populära serier, såsom Bomberman, Bonk och Adventure Island, till systemet med grafiskt imponerande uppföljare. Hudson designade och gav också ut flera originaltitlar, såsom Air Zonk och Dungeon Explorer. Compile gav ut Alien Crush och Devil’s Crush, två uppskattade virtuella flipperspel. Namco bidrog med flera högkvalitativa konverteringar av sina arkadspel, såsom Valkyrie no Densetsu, Pac-Land, Galaga ’88, Final Lap Twin och Splatterhouse, liksom Capcom med en portning av Street Fighter II: Champion Edition.

En stor del av TurboGrafx-16:s bibliotek består av horisontella och vertikala shoot’em-ups. Exempel är Konamis Gradius och Salamander, Hudsons Super Star Soldier och Soldier Blade, Namcos Galaga ’88, Irems R-Type och Taitos Darius Alpha, Darius Plus och Super Darius. Konsolen är också känd för sina plattformsspel och rollspel; Victor Entertainments The Legendary Axe vann många priser och ses som en av TurboGrafx-16:s definierande titlar. Ys I & II, en samling med två spel från Nihon Falcoms Ys-serie, var särskilt framgångsrik i Japan. Cosmic Fantasy 2 var ett RPG som portades från Japan till USA och fick Electronic Gaming Magazines ”RPG of the Year” 1993.[35]

Mottagande

[redigera | redigera wikitext]

I Japan var PC Engine mycket framgångsrik och var vid ett tillfälle landets mest sålda konsol.[36] I Nordamerika och Europa var situationen den motsatta, där både Sega och Nintendo dominerade konsolmarknaden på NEC:s bekostnad. Inledningsvis sålde TurboGrafx-16 bra i USA, men ledde så småningom av bristande stöd från tredjepartsutvecklare och utgivare.

År 1990 berömde tidningen ACE konsolens utbud av racingspel och skrev att jämfört med ”alla populära konsoler ligger PC Engine långt före vad gäller bredd och kvalitet på racingspelen”.[37] Vid recension av Turbo Duo 1993 gav GamePro tummen ned. Även om de berömde systemets CD-ljud, grafik och femspelarstöd, kritiserade de den föråldrade handkontrollen och spelbiblioteket, och menade att tredjepartsstödet var ”nästan obefintligt” och att de flesta förstaparts-spelen var lokaliseringar bättre anpassade för den japanska marknaden.[38] År 2009 rankade IGN TurboGrafx-16 som den 13:e bästa spelkonsolen genom tiderna, med hänvisning till ”ett starkt spelutbud värt att spela”, men också brist på tredjepartsstöd och avsaknaden av en andra handkontrollsport.[39]

Kontroversen kring marknadsföring med ”bit-bredd” återkom med Atari Jaguar. Mattel marknadsförde inte sin Intellivision (1979) med bit-antal, trots att den använde en 16-bitars CPU.[40]

Arv

[redigera | redigera wikitext]

År 1994 släppte NEC en ny konsol, Japandexklusiva PC-FX, ett 32-bitars system i tornformad design. Den blev en kommersiell flopp, vilket ledde till att NEC lämnade tv-spelsbranschen.

Emulatorer för TurboGrafx-16 finns för flera moderna och äldre operativsystem och arkitekturer. Populära och regelbundet uppdaterade program inkluderar Mednafen och BizHawk.

År 2006 släpptes ett antal TurboGrafx-16- (TurboChip/HuCARD), TurboGrafx-CD- (CD-ROM²) och Turbo Duo- (Super CD-ROM²) spel på Nintendos nedladdningstjänst Virtual Console för Wii, och senare Wii U och Nintendo 3DS, inklusive flera som ursprungligen aldrig släpptes utanför Japan.[41][42] År 2011 släpptes tio TurboGrafx-16-spel på PlayStation Network för spel på PlayStation 3 och PlayStation Portable i Nordamerika.

År 2010 släppte Hudson en iPhone-app kallad ”TurboGrafx-16 GameBox” som lät användare köpa och spela ett antal utvalda TurboGrafx-spel via köp i app.[43]

JRPG:n Hyperdimension Neptunia Victory från 2012 innehåller en figur, Peashy, som hyllar konsolen.

År 2016 meddelades att rapparen Kanye Wests åttonde soloalbum initialt skulle heta Turbo Grafx 16.[44] Albumet skrotades dock till slut.

År 2019 annonserade Konami på E3 2019 och Tokyo Game Show 2019 TurboGrafx-16 Mini, en dedikerad minikonsol med många inbyggda spel.[45][46] Den 6 mars 2020 meddelade Konami att TurboGrafx-16 Mini och dess tillbehör skulle försenas på obestämd tid från det tidigare lanseringsdatumet den 19 mars 2020 på grund av covid-19-pandemins störningar i leveranskedjor i Kina.[47][48][49] Den släpptes i Nordamerika den 22 maj 2020 och i Europa den 5 juni 2020.

Anmärkningar

[redigera | redigera wikitext]

Japanska: PCエンジン, Hepburn: Pīshī Enjin

Spel

[redigera | redigera wikitext]

PC engine är känd bland annat för sina shoot 'em up, ursprungstrogna arkad-konverteringar. Systemet har även ett antal spel som är legendariskt svåra att få tag på, till exempel Darius Alpha som kan kosta över 1 000 amerikanska dollar.[50]

Toppspel:

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Källor

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, TurboGrafx-16 26 oktober 2025.

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ La Bible PC Engine, volume 1 (Éd. Pix'n Love, février 2009, p. 35)
  2. ^ Guinness World Records Gamer's Edition. 2008 
  3. ^ [a b] Nintendo Life (2 november 2012). ”The Making Of The PC Engine, The 8-Bit Wonder That Took On Nintendo” (på brittisk engelska). Nintendo Life. https://www.nintendolife.com/features/the-making-of-the-pc-engine-the-8-bit-wonder-that-took-on-nintendo. Läst 26 oktober 2025. 
  4. ^ [a b c d e f g] ”Stalled engine: The TurboGrafx-16 turns 25” (på engelska). Arkiverad från originalet den 27 juni 2017. https://web.archive.org/web/20170627080057/https://www.gamasutra.com/view/feature/225466/stalled_engine_the_turbografx16_.php. Läst 26 oktober 2025. 
  5. ^ Sartori, Paul (2 april 2013). ”TurboGrafx-16: the console that time forgot (and why it's worth re-discovering)” (på brittisk engelska). The Guardian. ISSN 0261-3077. https://www.theguardian.com/technology/gamesblog/2013/apr/02/turbografx-16-machine-that-time-forgot. Läst 26 oktober 2025. 
  6. ^ [a b] Stuart, Keith; Freeman, Will (27 februari 2016). ”Why Kanye West is right to recommend the TurboGrafx-16” (på brittisk engelska). The Guardian. ISSN 0261-3077. https://www.theguardian.com/music/2016/feb/27/why-kanye-west-right-recommend-turbografx-16-console. Läst 26 oktober 2025. 
  7. ^ マイコン BASIC 1985 07. http://archive.org/details/basic-1985-07. Läst 26 oktober 2025 
  8. ^ Gaming Historian (14 juli 2016). ”The Story of the Famicom Disk System”. https://www.youtube.com/watch?v=r9PuSrn_H1c. Läst 26 oktober 2025. 
  9. ^ Gaming Historian (14 juli 2016). ”The Story of the Famicom Disk System”. https://www.youtube.com/watch?v=r9PuSrn_H1c. Läst 26 oktober 2025. 
  10. ^ ”Kollar så att du inte är en bot!”. necretro.org. https://necretro.org/PC_Engine. Läst 26 oktober 2025. 
  11. ^ Feldman, Tony (1990) (på engelska). The Emergence of the Electronic Book. British Library. ISBN 978-0-7123-3227-9. https://books.google.se/books?id=V5ksAAAAYAAJ&redir_esc=y. Läst 26 oktober 2025 
  12. ^ (på engelska) Database. Online, Incorporated. 1989. https://books.google.se/books?id=t0gPAQAAMAAJ&redir_esc=y. Läst 26 oktober 2025 
  13. ^ Steve L., Kent (October 2, 2001). The Ultimate History of Video Games.. Three Rivers Press. sid. p. 413. ISBN ISBN 0-7615-3643-4. OCLC LCCN 2001036497 
  14. ^ ”The Revolution That Failed: NEC's bold TurboGrafx-16 coin-op venture didn't pan out”. RePlay Vol. 15 (no. 6): sid. p. 66. March 1990. 
  15. ^ ”CVG UK No 130 page 22”. https://retrocdn.net/images/0/08/CVG_UK_130.pdf#page=22. Läst 26 oktober 2025. 
  16. ^ ”ACE UK 26 sida 27”. https://retrocdn.net/images/d/d9/ACE_UK_26.pdf#page=27. Läst 26 oktober 2025. 
  17. ^ Life, Nintendo (15 juni 2019). ”Feature: The Making Of The PC Engine, The 8-Bit Wonder That Took On Nintendo” (på brittisk engelska). Nintendo Life. Arkiverad från originalet den 30 juli 2019. https://web.archive.org/web/20190730094735/https://www.nintendolife.com/news/2019/06/feature_the_making_of_the_pc_engine_the_8-bit_wonder_that_took_on_nintendo. Läst 26 oktober 2025. 
  18. ^ ”CGW Museum - Galleries”. www.cgwmuseum.org. https://www.cgwmuseum.org/galleries/index.php?year=1991&pub=2&id=83. Läst 26 oktober 2025. 
  19. ^ ”The Revolution That Failed: NEC's bold TurboGrafx-16 coin-op venture didn't pan out”. RePlay. Vol. 15 (GamePro) (no. 6): sid. p 66. Juli 1994. 
  20. ^ ”Request Rejected”. www.toyo.ac.jp. https://www.toyo.ac.jp/uploaded/attachment/3049.pdf. Läst 26 oktober 2025. 
  21. ^ ”ウィークエンド経済 第765号 あの失敗がこう生きた [. That Mistake Lived On.]”. Weekend Economics Issue 765 (Asahi Shinbun). December 1, 2001. 
  22. ^ Imgur. ”imgur.com” (på engelska). Imgur. https://imgur.com/hXXa6DE. Läst 26 oktober 2025. 
  23. ^ ”TurboGrafx-16 is number 13 - IGN”. www.ign.com. https://www.ign.com/top-25-consoles/13.html. Läst 26 oktober 2025. 
  24. ^ Wolf, Mark J. P. (2008) (på engelska). The Video Game Explosion: A History from PONG to PlayStation and Beyond. Bloomsbury Academic. ISBN 978-0-313-33868-7. https://books.google.se/books?id=XiM0ntMybNwC&pg=PA119&redir_esc=y. Läst 26 oktober 2025 
  25. ^ ”ComputerEntertainer US Vol.8 sida 9”. https://retrocdn.net/images/d/d6/ComputerEntertainer_US_Vol.8_09.pdf. Läst 26 oktober 2025. 
  26. ^ ”The Catoosa County News - Sökning i Google Nyheters arkiv”. news.google.com. https://news.google.com/newspapers?nid=373&dat=19901205&id=ek1OAAAAIBAJ&pg=2470,1037511. Läst 26 oktober 2025. 
  27. ^ ”List of all TurboGrafx CD games” (på engelska). MobyGames. https://www.mobygames.com/platform/turbografx-cd/. Läst 26 oktober 2025. 
  28. ^ "スーパーPCエンジンファン" [Super PC Engine Fan] (in Japanese). Vol. 1. Tokuma Shoten Intermedia. January 15, 1994.. 
  29. ^ ”International news”. Electronic Gaming Monthly Issue 054 (January 1994) s.94. https://archive.org/details/ElectronicGamingMonthly_201902/Electronic%20Gaming%20Monthly%20Issue%20054%20%28January%201994%29/page/n95/mode/2up. Läst 26 oktober 2025. 
  30. ^ ”Hardcore Gaming 101: A History of Korean Gaming”. www.hardcoregaming101.net. http://www.hardcoregaming101.net/korea/part1/company-daewoo.htm. Läst 26 oktober 2025. 
  31. ^ Yamamura, Kimio. ”Apparatus for producing video signals”. https://patents.google.com/patent/US5059955/en. Läst 26 oktober 2025. 
  32. ^ ”System - PC Engine Virtual Cushion”. www.pcengine-fx.com. https://www.pcengine-fx.com/TS/system_-_pc_engine_virtual_cus.html. Läst 26 oktober 2025. 
  33. ^ Onn Lee (1993-04) (på English). 1993-04 Electric Brain #33. http://archive.org/details/1993-04-electric-brain-33. Läst 26 oktober 2025 
  34. ^ Electronic Gaming Monthly 43. http://archive.org/details/Electronic_Gaming_Monthly_43. Läst 26 oktober 2025 
  35. ^ Zenic Reverie (4 september 2016). ”The RPG Consoler: Game #59: Cosmic Fantasy 2 (TurboGrafx-CD) - "RPG of the Year" -- EGM 1993 (Finished)”. The RPG Consoler. https://allconsolerpgs.blogspot.com/2016/09/game-59-cosmic-fantasy-2-turbografx-cd.html. Läst 26 oktober 2025. 
  36. ^ ”Electronic Gaming Monthly Issue 70”. Electronic Gaming Monthly. 1 maj 1995. https://retrocdn.net/images/d/d6/EGM_US_070.pdf. Läst 26 oktober 2025. 
  37. ^ ACE. July 1990. sid. 59. 
  38. ^ ”GamePro US 053”. 1 december 1993. https://retrocdn.net/images/4/48/GamePro_US_053.pdf. Läst 26 oktober 2025. 
  39. ^ ”TurboGrafx-16 is number 13 - IGN”. www.ign.com. https://www.ign.com/top-25-consoles/13.html. Läst 26 oktober 2025. 
  40. ^ Therrien, Carl; Picard Martin (April 29, 2015). Enter the bit wars: A study of video game marketing and platform crafting in the wake of the TurboGrafx-16 launch. "New Media & Society. 18". doi:10.1177/1461444815584333. ISBN 2323–2339 (Felaktig längd på ISBN-nummer). Läst 26 oktober 2025 
  41. ^ IGN Nintendo Staff (23 mars 2006). ”GDC 06: Satoru Iwata Keynote” (på engelska). IGN. https://www.ign.com/articles/2006/03/23/gdc-06-satoru-iwata-keynote. Läst 26 oktober 2025. 
  42. ^ ”Virtual Console: Sega and Hudson games are a go! - Nintendo Wii Fanboy”. www.revolutionfanboy.com. Arkiverad från originalet den 1 december 2008. https://web.archive.org/web/20081201134356/http://www.revolutionfanboy.com/2006/03/23/virtual-console-sega-and-hudson-games-are-a-go/. Läst 26 oktober 2025. 
  43. ^ Danny Cowan. ”Hudson Releases TurboGrafx-16 GameBox Emulator For iOS” (på engelska). www.gamasutra.com. Arkiverad från originalet den 12 juli 2016. https://web.archive.org/web/20160712180223/https://www.gamasutra.com/view/news/122690/Hudson_Releases_TurboGrafx16_GameBox_Emulator_For_iOS.php. Läst 26 oktober 2025. 
  44. ^ ”KANYE WEST on Twitter” (på bengali). Twitter. Arkiverad från originalet den 14 juni 2016. https://web.archive.org/web/20160614185134/https://twitter.com/kanyewest/status/703446573552967680. Läst 26 oktober 2025. 
  45. ^ ”PC Engine mini, PC Engine CoreGrafx mini, TurboGrafx-16 mini Official Website” (på engelska). PC Engine mini, PC Engine CoreGrafx mini, TurboGrafx-16 mini Official Website. https://www.konami.com/games/pcemini/. Läst 26 oktober 2025. 
  46. ^ Liz Lanier (12 juni 2019). ”Konami Releasing a Mini Version of TurboGrafx-16 With Pre-Loaded Games” (på amerikansk engelska). Variety. https://variety.com/2019/gaming/news/konami-releasing-a-mini-version-of-turbografx-16-with-pre-loaded-games-1203240532/. Läst 26 oktober 2025. 
  47. ^ James Batchelor Editor-in-chief (6 mars 2020). ”TurboGrafx-16 Mini indefinitely delayed due to coronavirus” (på engelska). GamesIndustry.biz. https://www.gamesindustry.biz/turbografx-16-mini-indefinitely-delayed-due-to-coronavirus. Läst 26 oktober 2025. 
  48. ^ Wesley Yin-Poole Former Editor-in-Chief (6 mars 2020). ”Konami delays PC Engine Core Grafx mini over coronavirus” (på engelska). Eurogamer.net. https://www.eurogamer.net/konami-delays-pc-engine-core-grafx-mini-over-coronavirus. Läst 26 oktober 2025. 
  49. ^ ”https://x.com/konamieu/status/1235852906856730624” (på engelska). X (formerly Twitter). Arkiverad från originalet den 15 mars 2025. http://web.archive.org/web/20250315162012/https://x.com/konamieu/status/1235852906856730624. Läst 26 oktober 2025. 
  50. ^ The Rarest & Most Valuable PC Engine/TurboGrafx 16 Games

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=PC_Engine&oldid=58532794”